• Susi

Om att leva sin dröm

Uppdaterad: jan 9


Ibland måste man bara acceptera vem man är och göra det bästa av det. Och det är ju inget dåligt med det, för det är då bra grejer börjar hända...


Kanske drömmen inte ser ut exakt som du tänkte dig. Men den är din, och du är fri att skapa den precis som du vill.



Jag har accepterat att jag gillar att röja skräphögar. När jag var tonåring drömde jag om att starta en rivningsfirma. Den skulle heta TÄYSTUHO. Mitt första projekt var att riva ett litet lider, ett fallfärdigt ruckel som stod i utkanten av vår gård.


För att göra det hela intressantare skulle jag bara använda mina egna händer, ett rep och en kofot. Förutom ett hål i foten från en rostig spik och därpåföljande stelkrampsspruta fick jag jobbet gjort utan missöden, och det var ungefär det roligaste jag kunde tänka mig att göra.


Rivningsverksamheten utvecklade sig till olika saneringsprojekt; ett rostigt bilvrak i skogen fraktades med min pappas hjälp till den dåvarande "återvinningsstationen", d.v.s. avstjälpningsplatsen, glassplitter och bildäck grävdes upp ur mossan och jag gjorde många arkeologiska utgrävningar av gamla skräpgropar som kommit till då det inte ännu fanns ens en avstjälpningsplats att föra sitt skräp till.



Vår lokala avstjälpningsplats förresten, så som den såg ut på 90-talet, har jag spännande minnen från. Miljoner måsar och lukten som nästan gjorde en spyfärdig. Jag tyckte synd om dem som jobbade där. Tillsammans med pappa brukade vi gå omkring i det oändliga havet av skräp och fynda föremål och byggmaterial som ännu var användbart. Jag kommer speciellt ihåg ett par köksstolar, sådana pinnstolar som idag ses som klassiker, alldeles hela och fina och jag förundrades över att någon kastat bort dem. Jag tror dedär stolarna finns kvar ännu idag hos min syster...


Det kan hända att min mamma var mindre begeistrad över vissa av våra fynd, då vi for iväg med en sopsäck med skräp och kom tillbaka med dubbelt mera grejer...


Idag älskar jag fortfarande avstjälpningsplatsen, som på ganska kort tid utvecklats till en effektiv återvinningsstation. Olika material samlas på sina egna ställen och återanvänds, brännbart blir energi, bioavfall komposteras. Användbara saker byter ägare via loppisar. Lukten är borta. Man kan bara ana de stora kullarna täckta av jord och gräs där vårt skräp från förr är begravt. Kanske någon i framtiden gör arkeologiska utgrävningar där?



Men tillbaka till 90-talet. Tonårings-Susi längtade också efter eget utrymme, ett ställe där jag fick vara ifred och leva hur jag ville. Ett eget hem alltså. Utan inkomster och då det ännu kan vara helt skönt att få äta hos mamma så var det nästbästa alternativet den lilla gamla stugan på vår gård där vi bott hela familjen medan det nya huset byggdes. Att stugan var proppfull med gamla möbler, byggmaterial och bråte, dåligt isolerad och utan rinnande vatten bekymrade mig inte. Envishet och beslutsamhet kommer man långt med...


Jag tror inte mina föräldrar hade räknat med att jag på riktigt skulle tömma hela huset, fixa upp det och flytta dit. De slet nog sig i håret ett antal gånger när jag krävde beslut om vad vi skulle göra med sakerna och att allt bråte skulle ut. Jag njöt av att slita, släpa, bära, slänga, måla och fixa och inreda. Stugan blev min egen frizon och fortsatte att fungera som mitt hem när jag började studera, under somrarna och mellan olika studieboenden.



Dessa minnen dyker upp efter att jag förstått och förundrat mig över hur mycket jag tycker om arbetet som ordningskonsult. Att städa upp och bygga bo har nog alltid varit en grej för mig.


Egentligen är det inte så långsökt att jag nu är här med Frirum och fortsätter städa upp världen, ett litet hörn i taget. Jag är tillbaka till mina rötter. 🙂


Välkommen att dela resan med mig!

0 visningar

HÖR

AV DIG

Ring Susi: 040 542 6635 

Eller skriv till: susi@frirum.fi

Följ Frirum:

  • Frirum Facebook
  • Frirum Instagram

© 2019 Frirum |  Jakobstad, Finland

Frirum_logo.jpg